Argumentet för ett klasslöst samhälle, i vilket produktionen är inriktad på att tillfredsställa mänskliga behov och i vilket produktion för försäljning och marknadsekonomin avskaffats, understryks av det faktum att modern industri och teknologi nu utvecklats till en nivå där de skulle kunna tillhandahålla ett överflöd av konsumtionsartiklar och tjänster för alla människor i världen. Produktionsproblemet – hur man ska producera tillräckligt för alla – har lösts. Människans långa kamp för att besegra knappheten har vunnits. Potentiellt överflöd är en verklighet. Uppgiften är att förverkliga själva överflödet.
Det kan aldrig ske inom ett samhälle grundat på klassägande av produktionsmedlen, där rikedom produceras för profitabel försäljning. Den enda ramen inom vilken detta överflöd kan förverkligas är ett samhälle där alla resurser, människotillverkade och naturliga, blivit hela mänsklighetens gemensamma arv och står under dess demokratiska kontroll. På denna grundval kan produktionen planeras demokratiskt för att tillhandahålla vad människor behöver. I ett sådant samhälle skulle det inte finnas någon plats för marknaden, löner, profiter, köp och försäljning och pengar. De skulle sluta att existera.
Ett överflödssamhälle är inte en förlängning av dagens så kallade “konsumtionssamhälle”, med dess enorma slöseri med resurser. Det betyder inte att människor kommer att skaffa sig allt fler meningslösa och slösaktiga prylar. Det betyder helt enkelt att människors materiella behov, både som individer och som samhälle, kommer att fullt ut tillfredsställas på ett rationellt sätt.
I motsats till en vanlig uppfattning (som understöds av kapitalismens försvarare) är människan inte av naturen girig; mänskliga behov är inte gränslösa. Ur materiell synvinkel behöver människan en viss mängd och variation i fråga om mat, kläder och bostad. Hur stor denna är i enskilda fall kan den enskilde snart upptäcka själv – och skulle göra det om det fanns fri tillgång till konsumtionsartiklar och tjänster. Men, kan det invändas, om det fanns fri tillgång skulle väl människor ta mer än de behövde? Men varför skulle de det om det alltid skulle finnas tillräckligt (vilket det skulle, förutsatt den moderna industrins produktivkraft och det gemensamma ägandet av produktionsmedlen)? Idag när tillgång till vatten är fri (eller åtminstone den vattenmängd som konsumeras under en viss period) använder människor bara vad de behöver för att tvätta, laga mat etc. På samma sätt kan man förvänta sig att människor bara kommer att ta så mycket mat kläder och bostadstjänster etc., som de anser sig behöva när alla konsumtionsartiklar och tjänster är fritt tillgängliga. Att ta mer vore onormalt och meningslöst.
Men kan verkligen den moderna industrin tillhandahålla tillräckligt för var och en så att fri tillgång till konsumtionsartiklar och tjänster blir möjlig? Förvisso innebär kapitalismens slöseri ett slöseri med resurser. För det första de väpnade styrkorna och vapen. För det andra alla människor, byggnader och utrustning som har att göra med marknaden och pengar i allmänhet; bankväsen, försäkringsväsen , pensioner- och skatter, försäljare, konduktörer, bokförare, snabbköpskassörskor etc. I själva verket skulle man kunna säga att mer än hälften av befolkningen under kapitalismen är engagerad i sådana improduktiva sysselsättningar. För det tredje förekommer planerad föråldring, medveten tillverkning av skräpartiklar gjorda att slitas ut efter en jämförelsevis kort tidsperiod. I ett rationellt organiserat samhälle kunde konsumtionsartiklar tillverkas för att hålla. Det skulle innebära en ofantlig besparing i fråga om resurser. Med elimineringen av dessa tre källor till slöseri, som är inbyggda i kapitalismen, kunde man med lätthet producera tillräckligt med bra livsmedel, kläder och bostäder för var och en.