Publicerat i Critique 5, 1975.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Critique har nyligen publicerat översättningen av en artikel av Ernest Mandel. I den utvecklar han sin numera bekanta teori att, i den sociala revolutionens förlopp mellan kapitalism och socialism kommer med nödvändighet ett övergångs”samhälle” med egen social bas, egna produktionsförhållanden etc.[1] Den synpunkten är värd att diskuteras, men trots den marxistiska terminologin är det faktiskt inte en åsikt som Marx själv hade. Som den här artikeln ska försöka visa talade Marx verkligen om en “politisk övergångsperiod” mellan kapitalism och socialism, men aldrig om ett “övergångssamhälle“.
Övergångsperioden
Vad menade då Marx, när han talade om denna “övergångsperiod”? Tvärtemot vad som allmänt antas (väsentligen ett resultat av stalinistisk och trotskistisk propaganda), var den här perioden för Marx inte den mellan upprättandet av den allmänna äganderätten till produktionsmedlen och tiden då principen “från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” kunde införas. Snarare avsåg han den period, under vilken arbetarklassen använder statsmakten för att överföra produktionsmedlen i allmän ägo. Med andra ord, övergångsperioden är en politisk ordning mellan arbetarklassens erövrande av den politiska makten i det kapitalistiska samhället och det därpå följande upprättandet av socialismen. En period under vilken arbetarklassen ersatt kapitalistklassen som härskande klass, d.v.s. har kontrollen över statsmakten. Övergångsperioden avslutas med att ett klasslöst samhälle upprättas, ett samhälle baserat på allmänt ägande och hela samhällets demokratiska kontroll över produktionsmedlen. Samtidigt avskaffas tvångsstaten, lönearbetet, produktionen av varor för försäljning på en marknad för profiter, t.o.m. köp och försäljning, pengar och marknaden över huvud taget.
Att “övergångsperioden” för Marx var perioden efter arbetarklassens erövrande av den politiska makten och före det verkliga inrättandet av allmänt ägande av produktionsmedlen framgår klart av både hans tidiga och sena skrifter.
1852 skrev han till sin vän Weydemeyer i Amerika att en av de saker han bevisat var “att proletariatets diktatur (som han kallade perioden då arbetarklassen kontrollerade statsmakten)[2] endast utgör övergången till avskaffandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle.” (Marx’ kursiv.)[3]
Engels sammanfattar 1873 sina och Marx’ åsikter i “den vetenskapliga tyska socialismens uppfattning om nödvändigheten av proletariatets politiska aktion och proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet av klasserna och därmed även av staten …” (min kursiv.)[4]
Övergångsperioden är således perioden fram till upprättandet av allmänt ägande av produktionsmedlen. 1875 skrev Marx i sina privata anteckningar om Gothaprogrammet som antogs av de tyska socialdemokraternas enighetskongress:
“Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas till det andra. Mot detta svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur.”[5]
Vi kan här notera att Marx omväxlande använde orden “socialism” och “kommunism” då han refererade till framtida klasslösa samhällen (om något föredrog han ordet “kommunism”, men vi skall följa Engels senare bruk och använda ordet “socialism” för att beskriva framtida klasslösa samhällen baserade på allmänt ägande och kontroll över produktionsmedlen).
Idén att socialism och kommunism var två på varandra följande faser av postkapitalistiska samhällen återfinns inte hos Marx utan härrör från Lenin. När Marx, i det i ovan citerade, skriver om det kommunistiska samhället menar han alltså precis detsamma som när han 1852 skrev om det “klasslösa” samhället.
Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov
Det är sant att Marx insåg att, om socialismen hade upprättats under hans livstid, så hade det inte varit möjligt att omedelbart införa principen “från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” d.v.s. fri tillgång till alla konsumtionsvaror och tjänster efter individuella behov. Om socialismen hade upprättats på den tiden skulle det under de första åren varit nödvändigt att göra inskränkningar i tillgången på konsumtionsvaror och tjänster, om ni så vill, någon form av “ransonering”, om vi bortser från detta ords anknytning till krigs- och efterkrigstidens ransoneringskort. Trots att det inte skulle varit möjligt med fri tillgång efter behov 1875, så skulle den för konsumtion tilldelade mängden kunnat vara avsevärt större än den arbetarna då fick under kapitalismen. Marx föreslog de s.k. arbetsintygen som en möjlig sådan form. Det är viktigt att inse att detta bara var ett förslag och därtill ett som var öppet för allvarliga invändningar. Men Marx’ poäng var att, för en tid skulle någon metod för att ransonera konsumtionen vara nödvändig. Han talade om den socialistiska perioden under vilken denna nödvändighet skulle existera, som “det kommunistiska samhällets första fas” jämfört med en “högre fas” i vilken fri tillgång till konsumtionsvaror kunde införas. Lägg märke till att Marx talar om olika faser av samma samhälle, ett samhälle “grundat på gemensamt ägande av produktionsmedlen”[6], d.v.s. ett klasslöst, statslöst samhälle utan löner och penningsystem (Marx klargjorde att “arbetsintygen inte var pengar, inte mer pengar än en teaterbiljetts kontramärke”, som han uttryckte det i Kapitalet)[7]. Utan tvekan kan man tala om en övergång från socialismens “första” fas till dess “högre”, men faktum kvarstår att Marx inte använde begreppet “övergångperiod” i den bemärkelsen. För honom var det, som vi förklarat, en övergång från kapitalism till socialism och inte från en socialistisk fas till en annan.
Övergångsperiodens längd
Hur länge väntade sig Marx att denna politiska övergångsperiod skulle vara? Hans uppfattning i den frågan ändrades under hans politiska liv. 1848 trodde han uppenbarligen att den skulle vara i åtskilliga år. Trettio år senare trodde han och Engels, beroende på den moderna industrins väldiga utveckling under den gångna perioden, att den skulle bli avsevärt kortare.
I det Kommunistiska Manifestet från 1848 talas det om att arbetarklassen erövrar den politiska makten och använder
“sin politiska makt till att så småningom frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens, i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.” (min kursiv.)
Marx och Engels fortsätter med att räkna upp olika åtgärder som de och andra medlemmar av det Kommunistiska Förbundet trodde att arbetarklassen, när den kom till makten, skulle vidta för att göra “despotiska ingrepp i egendomsrätten”.
De sammanfattar:
“När, under utvecklingens lopp, klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär.” (min kursiv)[8]
Uppenbarligen väntade sig Marx och Engels 1848 att övergångsperioden till upprättandet av allmän äganderätt och det därpå följande avskaffandet av klasserna och staten skulle bli ganska lång. Engels uttryckte detta klart i sitt utkast till Manifestet, som inte användes, men som senare publicerades under titeln Kommunismens Grundsatser (och som alltid är en användbar kommentar till Manifestet). Som ett svar på frågan “Är det möjligt att avskaffa privategendomen med ens?”, skrev han:
“Nej, lika lite som de redan förefintliga produktivkrafterna med en gång låter sig mångfaldigas i den utsträckning som är nödvändig för en omvandling av samhället. Troligast är, att efter det att proletariatets revolution inletts kommer det nuvarande samhället endast så småningom att kunna omvandlas, och först då kommer privategendomen att kunna avskaffas när den därtill nödvändiga mängden produktionsmedel har skapats.”[9]
Det var inte förrän senare, då vågen efter 1848 års revolutionära entusiasm hade ebbat ut, som Marx och Engels utvecklade hela innebörden i detta. De hade i själva verket sagt att upprättandet av socialismen inte var möjligt 1848. I en inledning från 1895 till några artiklar om fransk politik, som Marx skrivit 1850, sade Engels detta rent ut:
“Historien har korrigerat oss och alla, som tänkte på liknande sätt. Den har klargjort, att den ekonomiska utvecklingsnivån på kontinenten då ännu inte på långt när var mogen för ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet.”[10]
Kapitalismens utvecklingsnivå
Engels hade förvisso helt rätt på den punkten. Kapitalismen dominerade vid den tiden endast i ett land, vilket Fritz Sternberg har påpekat:
“När Karl Marx och Friedrich Engels skrev ‘Det Kommunistiska Manifestet’ – d.v.s. i mitten av 1800-talet – dominerade kapitalismen enbart i England; USA var ännu bara en koloni i vilken jordbrukarnas antal var mycket större än antalet sysselsatta i industrin; i Europa var den spirande kapitalismen begränsad till väst – i Tyskland t.ex. dominerade förkapitalistiska produktionsformer; Ryssland och Japan var ännu feodala stater; och längs Asiens kuster fanns förhållandevis få platser som hade kontakt med de västerländska länder där den kapitalistiska utvecklingen hade börjat. Påståendet, att vid den tiden var kanske 10 % av världens befolkning sysselsatta i kapitalistisk produktion, är förmodligen en optimistisk uppskattning.”[11]
Om socialismen inte var möjlig 1848 reser detta en intressant fråga (med klar relevans för senare försök att upprätta “socialism” i ett enda efterblivet land): Vad skulle arbetarklassen, eller snarare en grupp beslutsamma kommunister, kunnat göra om de, mot förmodan, gripit den politiska makten vid den tiden? Säkerligen bara utvecklat kapitalismen. Faktum är att de uppräknade åtgärderna i slutet av kapitel 2 i Manifestet (Proletärer och kommunister), och som refereras till i ovan, med rätta kan sägas ha en storkapitalistisk natur. Många av dessa har sedan dess införts i öppet kapitalistiska länder (progressiv inkomstskatt, statsbank, nationalisering av järnvägen, fri utbildning, förbud mot barnarbete o.s.v.), vilket antyder att det inte fanns något inneboende antikapitalistiskt drag i dem.
Varken Marx eller Engels gick så långt som att förkasta dessa åtgärder, eller påstå att 1848 års kommunister hade fel då de t.o.m. trodde att de kunde erövra den politiska makten, för att nu inte tala om att upprätta socialismen vid den tiden. Följande skrev emellertid Engels 1872 om dessa åtgärder:
“… därför lägges ingen särskild vikt vid de i slutet av andra kapitlet föreslagna revolutionära åtgärderna. Denna passus skulle i dag i många avseenden lyda annorlunda … är idag detta program delvis föråldrat”.[12]
Om för tidiga maktövertaganden
1850 diskuterade Engels Thomas Münzers öde som ledaren för ett kommunistiskt parti, som kommit till makten innan villkoren för upprättandet av ett kommunistiskt samhälle mognat. Denna passus är värd att citeras i sin helhet:
“Det värsta som kan hända ledaren för ett extremt parti är att nödgas överta makten vid en tidpunkt, då rörelsen ännu inte är mogen för den klass’ herravälde han representerar och för de åtgärder, som detta herravälde fordrar. Vad han kan göra, beror inte på hans vilja utan på graden av antagonism mellan de olika klasserna, och på utvecklingsnivån för de materiella existensbetingelserna och för produktion och varuutbyte, på vilken utvecklingsgraden av klassmotsättningar alltid beror. Vad han bör göra, vad hans eget parti begär av honom, beror heller inte på honom, men inte heller på utvecklingsgraden av klasskampen och dess betingelser. Han är bunden vid sina tidigare framlagda doktriner och krav, vilka återigen inte framgår ur ögonblickets klassrelationer eller ur dagens mer eller mindre tillfälliga produktions- och handelsnivå, utan ur hans egen mer eller mindre inträngande insikt i det allmänna resultatet av den samhälleliga och politiska rörelsen. Han befinner sig alltså i ett olösbart dilemma. Vad han kan göra, motsäger alla hans tidigare handlingar, hans principer och hans partis omedelbara intressen, och vad han bör göra, kan inte göras. Han är, kort sagt, tvungen att företräda, inte sitt parti, sin klass utan den klass, för vilkens herravälde rörelsen just då är mogen. I rörelsens intresse måste han befrämja en för honom främmande klass’ intressen, och avfärda sin egen klass med fraser och löften, med bedyranden om att denna främmande klass’ intressen är dess egna. Den som råkar in i denna skeva situation är räddningslöst förlorad.”[13]
Marx hade själv skrivit något liknande i oktober 1847 (ett par månader innan han och Engels skrev Manifestet):
“Om proletariatet förstör bourgeoisiens politiska herravälde, kommer detta bara att vara en tillfällig seger, bara ett inslag i den borgerliga revolutionens tjänst, liksom 1794, så länge som i det historiska förloppet, i dess rörelse, inte de materiella villkor skapats som nödvändiggör avskaffandet av det borgerliga produktionssättet och således slutgiltigt kullkastar borgerligt politiskt herravälde.” (Marx kursiv.)[14]
Är det för mycket sagt att påstå, att om Marx och Engels och de andra i det Kommunistiska Förbundet fått kontroll över den politiska makten utan möjlighet att bygga socialismen, så skulle de varit “ohjälpligt förlorade”, i det att de inte skulle haft något alternativ till att utveckla kapitalismen (även om det blivit i form av statskapitalism)?
Hur som helst, den situationen uppstod aldrig, den var inte ens en avlägsen möjlighet. I exil i London insåg snart Marx och Engels futtigheten i att kommunister konspirerade för att gripa den politiska makten i den omedelbara framtiden. De vände sin uppmärksamhet mot den stora och hårda uppgiften att förbereda arbetarklassen att organisera sig för att erövra politisk den makten.
Efter 1848 gjorde den moderna industrin stora framsteg. 1847 hade Engels skrivit, att produktionsmedlen inte fanns tillgängliga i en kvantitet som tillät ett omedelbart, eller ens snabbt, upprättande av socialismen. Ett kvarts sekel senare, 1872, skrev han:
“… just genom denna industriella revolution har det mänskliga arbetets produktionskraft nått en så hög nivå att det för första gången under människans existens är möjligt att vid förnuftig fördelning av arbetet mellan alla inte bara producera tillräckligt mycket för alla samhällsmedlemmars rikliga konsumtion och för uppläggandet av en rikhaltig reservfond utan också skänka varje individ tillräcklig fritid för att han skall kunna upprätthålla det som verkligen är något värt av den historiska bildningstraditionen – vetenskap, konst, umgängesformer o.s.v. – och inte bara upprätthålla denna tradition utan förvandla den från den härskande klassens monopol till hela samhällets gemensamma egendom och vidareutveckla den.”[15]
Och sex år senare, i den del av Anti-Dühring som senare publicerades i den ofantligt populära pamfletten Socialismens utveckling från utopi till vetenskap:
“Möjligheterna att genom samhällelig produktion tillförsäkra alla samhällsmedlemmar en existens som inte endast är materiellt fullt tillfredsställande och dag för dag blir allt rikare utan som även garanterar dem en fullständigt fri utbildning och sysselsättning för deras kroppsliga och andliga anlag – denna möjlighet finns nu för första gången, men den finns.” (Engels kursiv.)[16]
Med andra ord var det Engels åsikt på 1870-talet att “tillståndet hos den ekonomiska utvecklingen var … mogen för eliminering av den kapitalistiska produktionen.” Medan han antagligen inte skulle ha svarat ja på frågan “Kommer det att vara möjligt att avskaffa privategendomen med ens?” skulle han säkert ha svarat att den kunde avskaffas (d.v.s. att allmänt ägande och ett klasslöst samhälle kunde upprättas) tämligen snabbt. Den principiella inställningen hos Marx och Engels på den här punkten är klar: ju högre utvecklingsnivå hos produktionsmedlen, ju kortare behövde den politiska övergångsperioden bli för att göra dem till hela samhällets allmänna egendom.
Engels överdrev när han 1872 skrev att produktionsmedlen kunde tillhandahållit “tillräckligt för alla samhällsmedlemmars rikliga konsumtion och för en riklig reservfond.” Givetvis var de tillräckliga för att fullständigt eliminera materiell fattigdom och för att höja allas konsumtion över den nivå de måste uthärda under kapitalismen. Men det skulle faktiskt inte varit möjligt att införa principen “från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Engels erkände naturligtvis detta och det var också Marx poäng i anteckningarna om Gothaprogrammet om oundvikligheten av vissa begränsningar i den fria konsumtionen under socialismens “första fas”.
Socialismens karaktär
När vi har diskuterat frågan om hur lång Marx och Engels väntade sig att den politiska övergångsperioden mellan kapitalism och socialism skulle bli, kan vi fråga oss, hur lång tid trodde de att övergången (i brist på andra ord) mellan den “första” och den ” högre” fasen av socialism skulle ta. Detta är något som de inte tycks ha diskuterat, men det är klart att samma princip är tillämpbar: ju mer utvecklade produktionsmedel – ju kortare period.
En sak är dock klar. Att utvecklingen av produktionsmedlen under den här perioden skulle ske på grundval av allmänt ägande och demokratisk kontroll över produktionsmedlen och det följdriktiga avskaffandet av marknad, pengar, köp och försäljning, löner, profit etc. Det kommunistiska samhällets “första” fas liksom dess “högre” skulle vara ett icke-marknadssamhälle, i vilket produktionen skulle kunna planeras medvetet för att tillfredsställa mänskliga behov. Det som skulle produceras skulle vara användbara saker, för direkt tilldelning till demokratiskt beslutade sociala användningsområden (individuell konsumtion, kollektiv konsumtion, utvidgning av produktiva resurser, reserver etc.).
Det Marx kallade “varuproduktion”, produktionen av varor för försäljning på en marknad, skulle inte existera, skulle verkligen inte kunna existera, utan att samhället slutade vara socialistiskt.
Marx klargjorde upprepade gånger att socialismen, i båda dess faser, var ett samhälle utan marknad, d.v.s. ett samhälle med produktion enbart för direkt användning. Det Kommunistiska Manifestet talade uttryckligen om “det kommunistiska upphävandet av köp och försäljning” och om avskaffandet, inte bara av kapital (rikedom som används för att producera annan rikedom med utsikt om att erhålla vinst) utan också av lönearbetet.[17] I Kapitalets första del talar Marx om “omedelbart samhälleligt arbete, en produktionsform som är fullständigt oförenlig med varuproduktionen …”[18] och i del 2 om saker som är annorlunda “om produktionen stod under samhällets ledning och inte hade formen av varuproduktion …”. I del 2 säger Marx på två ställen, då han jämför hur socialism och kapitalism skulle angripa ett visst problem, att det under socialismen inte skulle finnas några pengar som skulle komplicera förhållandena: “Om vi föreställer oss att samhället inte är kapitalistiskt utan kommunistiskt, skulle det för det första inte finnas något penningkapital …” och “vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet”.[19] Med andra ord, under socialismen är produktionen och fördelningen av rikedomar enbart en fråga om organisation och planering.
Mandel och Sovjetunionen
Det är just Mandel som är Marx mest inflytelserika och kunniga motståndare (och de andra som hållit med honom, i synnerhet Bordiga) på den här punkten om den absoluta icke-marknadskaraktären under socialismens första “fas”. I sin essä “Economics of the Transition Period” påpekar Mandel att “omedelbart efter oktoberrevolutionens seger och särskilt under krigskommunismens tid, betraktade teoretikerna uppbyggnaden av den socialistiska ekonomin i första hand i termer av marknadens och penningekonomins omedelbara och allmänna försvinnande”.
Betecknande är att han inte ifrågasätter varför det var så, eftersom detta skulle ha tvingat honom att medge att på den här punkten följde de bolsjevikiska tänkarna den marxistiska traditionen.
Mandel fortsätter med att påstå att i Ryssland visade det sig snart att “bevarade penning- och marknadsrelationer bäst tjänade att maximera ekonomisk tillväxt och bäst försvarade arbetarnas intressen som konsumenter” och för att sammanfatta genom att formulera följande allmänna lag: “Marknads- och penningkategoriernas kvarlevnad visar sig således vara oundvikliga under övergångsperioden från kapitalism till socialism”.[20]
(Vad erfarenheterna från Ryssland under den s.k. krigskommunismen verkligen bevisade var att Ryssland isolerat vid denna tidpunkt bara var moget för någon form av kapitalism – med dess “marknads- och penningkategorier” – och inte för socialism.) Som han skrev i “Statskapitalismens inkonsekvenser”:
“Socialism betyder ett klasslöst samhälle. Det förutsätter därför inte bara undertryckande av privat ägande till produktionsmedlen, i framtiden förvaltade på ett planerat sätt av de förenade producenterna själva, utan kräver också en utvecklingsnivå hos produktivkrafterna som möjliggör bortvittrandet av varuproduktion, pengar och av staten” och “Arbetarklassen … är inte kapabel att bygga ett socialistiskt samhälle i ett enda land, inte ens i USA (för att inte tala om Storbritannien eller Västeuropa)”.
“Det tredje samhället”
Allt som kan upprättas under den närmaste tiden, säger Mandel, är ett tredje samhälle, varken kapitalistiskt eller socialistiskt, som syftar till att utveckla produktionsmedlen till en nivå där världssocialismen blir möjlig som ett överflödssamhälle: ett “övergångssamhälle” mellan kapitalism och socialism, med sin egen sociala struktur och ekonomiska lagar olika både kapitalismens och socialismens. Mandel beskriver detta sitt s.k. övergångssamhälle som följer:
“Nationalisering av produktionsmedlen under arbetarnas kontroll, demokratiskt planerad ekonomi, men fortfarande med varuproduktion av konsumtionsvaror, med penningsystemets överlevnad, med utrikeshandel och med en arbetarnas armé så länge som hotet från starka borgerliga stater kvarstår”.[21]
Detta “övergångssamhälle” kan, liksom kapitalismen men till skillnad från socialismen, byggas nationellt. Det borde faktiskt vara, säger Mandel, det omedelbara målet för varje nations arbetarklass (på det sättet förkastar han den marxistiska synen, att arbetarklassen i alla länder bör sikta på en mer eller mindre samtidig socialistisk världsrevolution.)
Om Marx verkligen skrev under denna ståndpunkt, om att det fanns ett annat samhällssystem – existerande under en hel epok – mellan kapitalismen och socialismen, är det märkligt, för att uttrycka det milt, att han aldrig nämnde det. Han talar faktiskt ingenstans om något “övergångssamhälle” mellan kapitalism och socialism, eller för att använda några fraser som Mandel använder “epoken av övergång från kapitalism till socialism”. Marx talade visserligen om en “politisk övergångsperiod” och om “en period av revolutionär förändring” mellan kapitalismen och socialismen, men som vi har sett, detta var enbart den period under vilken arbetarklassen utnyttjade sin kontroll över statsmakten för att upprätta det allmänna ägandet av produktionsmedlen, en relativt kort politisk övergångsperiod, som skulle vara kortare ju högre utvecklingsnivå som produktionsmedlen befann sig på när arbetarklassen vann kontroll över den politiska makten och den skulle definitivt inte vara en “epok”.
Mandel försöker rättfärdiga sin inställning genom att identifiera sitt ” övergångssamhälle” med Marx’ “första fasen i ett kommunistiskt samhälle” (trots det faktum att frasen “första fasen i ett kommunistiskt samhälle” uppenbarligen betyder vad den uttrycker, första fasen i ett kommunistiskt samhälle, inte något annat annorlunda samhälle.) Marx insåg, som vi har sett, det oundvikliga i vissa begränsningar av fri konsumtion under de tidiga stadierna av socialismen (om den hade byggts under 1870-talet) och nämnde arbetstidsintygen som en möjlighet att genomföra dessa. Mandel hävdar att om dessa arbetstidsintyg eller pengar används under dessa omständigheter bara är en smaksak. Pengar, påstår han, är bättre, därför att de tillåter arbetare som konsumenter större valfrihet än arbetstidsintyg eller något system med fysisk ransonering.
Men detta grundas på en total missuppfattning av den marxistiska teorin om pengar. För Marx var pengar inte saker utan en social relation, ett ekonomiskt förhållande, som existerade på basis av vissa sociala relationer mellan producenterna, utmärkande för en bytesekonomi. Detta återspeglade det faktum att produktionen ännu inte var socialiserad, utan bedrevs av isolerade individuella producenter – och senare det faktum att det, trots socialiserad produktion, fortfarande fanns privat- eller grupptillägnelse. Han pekade på att arbetstidsintyg inte var pengar, det var endast en papperslapp som gav en person rätt att få ut en viss mängd av varor från det förråd som reserverats för individuell konsumtion. De cirkulerade inte, och inte heller redovisade de något samband med privat egendom. Som Marx formulerade det i ett stycke av sina antecknings om Gothaprogrammet – ett stycke som händelsevis citeras av Mandel i Critique-artikeln: “Inom det kooperativa samhället, grundat på gemensam rätt till produktionsmedlen, utbyter producenterna inte sina varor.”[22]
Vi vill inte försvara systemet med “arbetstidsintyg”. Redan på Marx’ tid var det otillfredsställande, med många nackdelar, av vilka Marx själv bara erkände några. Vi ansluter oss till åsikten, att Marx’ kritik mot förslaget att införa “arbetspengar” under kapitalismen, också i viss utsträckning är giltig mot förslaget om “arbetstidsintyg” under socialismens tidiga faser.[23] Det är dock tydligt att Marx inte betraktade användandet av pengar (denna vara som blivit allmänt utbytbar mot andra varor) som ett alternativ till ransonering under “den första fasen av kommunismen”.
Faktum är, att han skulle ha betraktat detta som en absurd, motsägelsefull idé. Vi kan tänka oss honom angripa Mandel med samma ordval som han bekämpade Proudhon för liknande andefattigheter!
Den andra industriella revolutionen
Låt oss nu återvända till frågan om hur länge efter grundandet av socialismen som några restriktioner mot fri konsumtion skulle behöva existera. Idag, när vi ser tillbaka, kan vi säga att hade världssocialismen börjat byggas på 1870-talet, skulle det kunnat ta omkring en generation innan fullständigt fri tillgång till konsumtionsvaror och tjänster, i enlighet med individuella behov, hade kunnat fullbordas. Denna uppskattning bygger på det faktum att omkring 1900 började effekterna av den s.k. andra industriella revolutionen märkas – tillgången till produktion av den elektriska motorn och den inre förbränningsmotorn. Glöm inte att Marx och Engels bedömde möjligheterna för socialismen på basis av enbart den första industriella revolutionen (användandet av ångmaskinen i produktionen). Marx, som dog 1883, såg aldrig vare sig en elektrisk motor eller en inre förbränningsmotor. Men naturligtvis gjorde varje teknologiskt framsteg hans argument för socialismen mer relevanta.
På grund av denna andra industriella revolution blev kapitalismen omkring år 1900 det härskande världssystemet. Med “härskande” menar vi inte att kapitalismen existerade i hela världen, utan endast att alla människor i hela världen, även om de levde under förkapitalistiska förhållanden avgjort var påverkade av världskapitalismens verkningar. Man kan säga att i.o.m. sekelskiftet 1900 blev kapitalismen ett världssystem vilket en del marxistiska skribenter beskrivit som att kapitalismen blev “imperialistisk”. Utbrottet av det första världskriget i mänsklighetens historia 1914 blev en blodig bekräftelse på detta. För att citera Sternberg igen:
“Kapitalistisk utveckling har tagit flera hundra år för att komma till ett stadium, vid vilket kanske 10 % av världens befolkning producerade efter kapitalistisk inriktning. Men inom 2/3 av det följande århundradet – från ung. mitten av 1800-talet till utbrottet av första världskriget – blev kapitalismen det dominerande produktionssättet, inte bara i ett land, England, utan över hela världen, tills kanske mellan 25 och 30 % av världens befolkning producerade efter kapitalistiska riktlinjer. Kapitalismen i Storbritannien, USA, Västtyskland och Västeuropa hade praktiskt taget monopol i produktionen. Vid samma tidpunkt hade kapitalistisk utveckling gjort betydande framsteg i Ryssland och Japan, trots att feodala kvarlevor alltjämt existerade. I andra asiatiska länder hade det förkapitalistiska produktionssättet definitivt undergrävts.”[24]
Vi kan faktiskt datera slutet på kapitalismens roll i historien – d.v.s. att skapa de materiella förutsättningarna för ett socialistiskt överflödssamhälle – till denna tidpunkt. År 1900 hade kapitalismen totalt överlevt sin nödvändighet. Från och med då har bara det omedelbara byggandet av världssocialismen varit “progressivt”. Från och med då kunde faktiskt världssocialismen – naturligtvis med utvecklandet av en socialistisk rörelse bland majoriteten av arbetarklassen i de industriella delarna av världen – ha grundats “i ett slag” av en mer eller mindre världsomfattande socialistisk revolution.
Sedan 1900 kvarstår förvisso arbetarklassens behov att organisera sig för att gripa den politiska makten i alla världens olika stater, och i detta avseende behövs fortfarande en “politisk övergångsperiod”, under vilken arbetarklassen använder statsmakten för att införa det allmänna ägandet av produktionsmedlen. Men eftersom perioden skulle vara så kort att man kan bortse från den, har begreppet övergångsperiod blivit överspelat.
På samma sätt – trots att under de första åren av socialismen, när oredan efter kapitalismen reds ut och då vissa restriktioner på fullständigt fri tillgång till konsumtionsvaror fortfarande skulle kunna vara nödvändiga – kan nu det världssocialistiska samhället snabbt (gott och väl under ett decennium högt räknat) fullfölja den vägledande distributionsprincipen fri tillgång till konsumtionsvaror och service i förhållande till individuella behov. Sammanfattningsvis: teorin om en “övergångsperiod” som skulle vara några år mellan kapitalism och socialism är idag en föråldrad teori från 1800-talet, medan idén om ett “övergångssamhälle” mellan kapitalism och socialism som framförts av Mandel aldrig över huvud taget funnits hos Marx.
Noter:
[1] Ernest Mandel, “Ten Theses on the social and Economic Laws Governing the Society Transitional between Capitalism and Socialism”, Critique 3.
[2] Vilket klart påvisats av Hal Draper i hans studie över de tillfällen Marx och Engels använde detta och liknande uttryck. Se Drapers “Marx and the Dictatorship of the Proletariat”, New Politics, Vol I, nr 4, sommaren 1962.
[3] Marx till J. Weydemeyer, 5 mars 1852, Marx and Engels, Selected Works, Vol II, Foreign Language Publishing House, Moscow, 1958, sid. 452.
[4] F. Engels, “The Housing Question“, i Marx och Engels, Selected Works, Vol I, FLPH, Moscow, 1958, sid. 613.
[5] Karl Marx, “Kritiken av Gothaprogrammet“, Aurora, Stockholm 1975, sid. 40.
[6] Karl Marx, “Gritique of the Gotha Programme“, Progress Publishers, Moscow, 1971, sid. 16.
[7] Karl Marx, Capital, Vol I, FLPH, 1961, sid. 94.
[8] Marx och Engels, “Manifesto of the Communist Party“, FLPH, Moscow, 1954, sid. 80-81.
[9] F. Engels, “Principles of Communism“, Pluto Press, London, u.d., sid. 13.
[10] F. Engels, “Inledning” till Marx’ “Klasstriderna i Frankrike 1848-1850”, Gidlunds, Helsingfors 1971, sid. 44.
[11] Fritz Sternberg, “Capitalism and Socialism on Trial”, Gollancz, London 1951, sid. 19.
[12] F. Engels, “Förord till den tyska upplagan 1872” av det “Kommunistiska Manifestet”.
[13] F. Engels, “The Peasant War in Germany“, Lawrence and Wishart, 1969, sid. 115.
[14] Karl Marx, “The moralizing Critique and the Critical Moral”, citerad i “Karl Marx Selected Writings in Sociologi and Social Philosophy”, red. T. Bottomore och Maximilien Rubel, Penguin Books, 1963, sid. 244.
[15] F. Engels, “The Housing Question“, i Marx och Engels, Selected Works, Vol I, sid. 564-565.
[16] F. Engels, “Anti-Dühring“, Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1970, sid. 390.
[17] Marx och Engels “The Manifest of the Communist Party“, sid. 72-73.
[18] Karl Marx, Capital, Vol I, sid. 94.
[19] Karl Marx, Capital, Vol II, FLPH, Moscow, 1957, sid. 451, 315 och 358.
[20] Ernest Mandel, “Economics of the Transition Period”, i Key Problems of the Transition Period, Pathfinder Press, New York, 1970, sid. 38-40. Ursprungligen publicerad i “Fifty Years of Revolution (1917-1967): An International Symposium, ed. by Ernest Mandel, Merit Publishers, New York, 1968.
[21] “The Inconsistencies of State Capitalism”, International Marxist Group, London 1969, sid. 17-18.
[22] Karl Marx, “Critique of the Gotha Programme“, citerad av Mandel i en fotnot på sid. 13 i Critique 3.
[23] Se “La Période de Transition (deuxième partie)”, Révolution Internationale 8, Paris, mars-april, 1974. Se också “Labour-Time Vouchers”, Socialist Standard, London, maj 1971, och “Marx’s Conception of Socialism”, Socialist Standard, december 1973.
[24] Fritz Sternberg, a.a., sid. 19.